Godmorgon, rubriken i dag kan ju vara dubbelbottnad, upptäcker jag nu sedan jag

börjat skriva, det kan ju betyda att vi går emot våren efter denna långa snörika vinter. Men det kan ju också betyda i den tid vi lever nu, tillsammans i världen

och allt som händer där. Jag var inbjuden till en kyrka för nån vecka sedan, där var det först lunch servering, och någon började klaga på den långa vintern och att vi bodde på alldeles fel ställe som hade så kort sommar. Då sa en annan dam,

ja nog har vi långa vintrar och snö och kallt, men tänk ändå vad vi har det bra som bor i Sverige, både matrielt och vädermässigt. Och vi alla måste ju ge henne rätt.

Då hade den stora jordbävningen och sunami-olyckan just drabbat Japan, vilket också sedan ledde till den svåra kärnkrafts katastrofen, som ju pågår än och som

vi väl aldrig kommer att veta vidden av. Dess efterverkningar kommer väl aldrig att riktigt försvinna. Kärnkrafts avfallet här i sverige beräknas ju behöva förvaras djupv nere i urberget, väl inlkaplats i koppar och betong, i hundra tusen år. Hur

nu det skall gå till ?  Man fattar inte hur vettiga människor överhuvud taget kan

fundera på att bygga något så riskfyllt. Nu säger man ju i våra trakter är det ju

inte lika instabil grund att bygga på. Men det kan ju hända andra olyckor, som

bränder, flygkrach, krigsanfall m. m. s. Man kan ju hoppas att "bestämmarna" blir försiktigare i fortsättningen. 

Sen är det ju på flera andra ställen det också varit jordbävningar sista veckorna.

Och sen alla dessa inbördeskrig som pågår i flera länder, för att människorna för-

söker få frihet från grymma diktatorer och längtar efter demokrati och rättvisa.

      När Jesus gick här på jorden, undervisade han sina lärjungar om att jorden

skulle gå under en gång, det var i  den yttersta tiden, då frågade lärjungarna vad som då skulle hända, då sa Jesus att jorden skulle bete sig som en kvinna i föds-

lovåndor, den skulle häva sig upp och ner som i smärta, och människorna skall stå rådlösa vid havets och vågornas brus. Och Jesus sa att vi som hade hört hans ord

skulle se på tecknen, och vända sig i tro till honom och förstå att tiden är kort.

Jag har skrivit en dikt om detta för några år sedan, som lyder så här...

I VÅR TID

Nu rasar murar, nu öppnas dörrar

och världens härskare får gå.

Och vid havets och vågornas brus,

syns människorna rådlösa stå.

I Herrens ord, där kan man se

i ändens tid skall det vara så.

Då har Gud öppnat stängda vägar,

så judarna har fått komma hem.

I deras hjärtan brann en längtan,

till Israels Jerusalem.

Ty därifrån har kristus kommit,

Guds eget folk, som vilsna gått

som ordet säger, i ändens tid

har de nu landet återfått.

Om landet skulle vara strid

och onskan råda i denna tid.

Se dessa tecken, Jesus sa

då nalkas er förlossnings da. 

Han kommer till vår frälsning sänd,

o, kristenhet, håll lampan tänd !!

Detta kanske känns som ett tungt och svårt inlägg, och jag funderade mycket på

att skriva om något helt annat, med då kände jag också att det var ju så aktu-

ellt just nu och eftersom jag hade den här dikten sen förut så tyckte jag att det

kändes lite fegt att inte ta upp detta. Ock vi som är kristna förstår ju att tiden

för Jesu återkomst börjar närma sig, då han skall hämta de "sina". Om du som

inte är kristen läser detta och börjar förstå att det bibeln säger är sant eftersom

det som står där går i uppfyllelse mer och mer. Om du skall bli räddad för evig-

heten, behöver du bara med ärligt hjärta be att Jesus skall komma in i ditt hjärta och direkt kommer du att uppleva en underbar förändring, och frid. Det är det bästa du kan göra i ditt liv.  Guds välsignelse vill jag nu önska er alla.  Sonja

Godmorgon och välkommen en stund till min blogg som i dag skall handla om tyst-

nad, som jag ju har skrivit om ett par gånger förut. Det händer ju så mycket som

är svårt och jobbigt just nu i vår värld, så om jag skulle ta upp det som ämne är

jag rädd att det bara skulle förstärka förödelsen i brist på möjligheter att hjälpa.

Och dom mesta nyheter i övrigt är ju också mest skrämmande, bl. a. när man kan

läsa om att i Sverige blir vart tredje barn aborterat, det svider i mitt hjärta, som

ni förstår ni som läst om min lycka över barn, barnbarn, och barnbarns barn. Så

jag kände ingen lust att skriva någonting alls, men då kom jag ihåg mina dikter

om tystnad. Dom kunde jag ju använda, nu då jag helst ville vara tyst men ändå

göra mig hörd på detta sätt.

Morgon tankar

Hur skall vi kunna behålla

nattens omslutande ordlöshet,

i morgonens klarhets ljus?

Och i dagens alla uppvaknings ljud.

Måste vi ? Borde vi?   Nej !!

Vi har haft vår stund...

Vår vila i tysthet.

Nu vaknar dagen. 

Och vi får vara glada

att vi att vi lever !!

GRIP DAGEN

Grip dagen som Gud dej ger.

I den vintervita snön,

fördubblar solen sitt morgonljus.

Gud finger skriver in

ännu en dag av nåd,

i vår historias dagbok.

En oanvänd dag till oss utgiven,

låt oss gripa dagen i glädje. 

Den här dikten skrev jag bara ner spontant för att den passade till det som jag skrivit först.  Nu vill jag återgå till ytterligare några tankar om tystnad.

TYSTNADEN

Tystnaden, kan vara tung att bära,

om man måste bära den...

Tystnaden, kan vara ljuvlig att möta,

när man själv väljer att vara i den.

Komma bort från ordbrusets surrande ljud,

komma in i tystnadens mjukhet.

Som lindad i bomull, tänker jag mej,

Omsluten, omsluten, omsluten !!

SVÅRFÅNGAD FÅGEL

Tanken på tystnad, har blivit för mej

liksom en fågel, på flyende vingar.

Jag ville den fånga, ta in den i mej.

Men...kanske då... blev jag också

som fågeln själv en fånge ??

Tystnadens tanke, en ängel ? ett spöke??

som ordlösa visar sin bild.

Jag blir liksom aldrig från tanken skild.

Men kanske ändå, jag borde förstå

att ordrikedomen är en gåva att få.

LAGOM

Jag ville, jag kunde, en tid vara lagom.

Tyst... fasten inte helt stum.

Att jag kunde ordlös, bara lyssna...

fast folk kanske skulle bedöma mej dum ?

Men kanske det kunde göra mig fri,

från ordrikedomens slöseri.

Att vara lagom, fattig på ord,

min Gud det vore mig nog.

DU FINNS

I tystnaden

talar Du lågmält till mej.

I mörkret

är Du mitt ljus.

I hopplösheten

mitt enda hopp.

I vinden

hör jag Din röst.

I ensamheten vet jag,

Du går vid min sida.

Jag är inte ensam...

Ja nu har jag fått tala med er en stund om mina tankar om tystnad, hoppas att ni fått ut något av detta jag kan också känna mej lite otacksam, över att jag ibland

blir ganska trött på alla tankar och ideer som kommer över mig. Men är man som 

jag skrivare, så kan det ju vara bra att ha.  Ha det så bra  ni också önskar jag,  Sonja.

Hej, och välkommen till en stunds fortsättning på mitt senaste tema "Släktband" i dag skall jag berätta om mitt tredja barnbarns barn, en liten härlig kille som heter Gabriel och nyss fyllde 2 år. Men vi kan väl börja vid vårt

första möte. Han bor i Märsta, så det är tyvärr ganska långt emellan oss ca. 75 mil ungefär. Vi blev ditbjudna på

dopfest, och ville så gärna vara med så vi satte oss i bilen och for, fyllda av förväntan. Jag hade "pratat med honom" i telefon många gånger, trots att han inte kunde svara något än så hörde han ju min röst, och började

också jollra med så småningom. När vi så träffades på dopdagen, såg han ointreserat på mig med sina stora blå ögon, men när jag började "jollerprata" med honom som vi gjort i telefon så log han stort emot mig, och jag blev

så glad, tror faktiskt att han kände igen min röst. Hans mamma Lina hade bett mej skriva något som jag kunde

läsa i kyrkan, vid dophögtiden så det gjorde jag. Så här skrev jag...

                GABRIEL !

  Vårt älskade lilla barnbarnsbarn.

           Välkommen till oss,

  Välkommen till din stund på jorden.

Vi samlas i dag i glädje och tacksamhet

                  till ditt dop.

Då du får bli upptagen, i Guds stora familj

         och i hans kärleksfulla famn.

  Han skall beskydda dej,  på din  livsväg.

                 Älskade Gabriel !

Nästa gång vi träffades, var här i Skellefteå det var bara några månader efteråt, då var dom här för att besöka

både morfars och farfars, som bor här i Skellefteå trakten. Jag var jätte glad för att få träffa dom igen, särskit

att få se Gabriel igen, han var så glad och gullig men nu tror jag inte han kände igen min röst, vi hade nog inte

pratat med varandra i tel. på länge. Då han blev större tyckte han inte att det var så intresannt längre kan jag tro.

         Nästa sommar då dom var hit hade han mycket spring i benen, och han var jätteduktig på att sparka fotboll

trots att han bara var 20 månader. Hårda och långa bollar sparkade han, och när han på hösten började på dagis

fick han vara med i 4- åringarnas fotbolls lag, så man kan ju undra, vad månde bliva? Mamma Lina brukar säga att hon räknar bara med att behöva jobba så där en 15 -18 år till. Sedan är nog Gabriel fotbolls proffs någon stans,

ja den som lever får se...

         Dagen efter hade vi kusinträff här ute i trädgården med grillparty , och trevlig gemenskap för kusinerna som inte träffas så ofta då dom bor på olika håll, Linas bror Magnus kom flygandes från Pajala, där han varit hos sin flickväns familj, men annars bor också han i Märsta, då Gabriel blev glad att det kom någon han kände såg man.

Sara och Mattias kom med sin lilla flicka Alina, som jag berättat om här tidigare, och Saras bror Robert med sin

flickvän Angelika som väntade vårt tredje barnbarnsbarn deras lilla Moa då, som jag också skrivit om förra veckan.

Kan ni förstå hur rik och lycklig jag kände mig då, att ha alla dessa guldklimpar omkring oss tillsammans åtminstone

för en aftonstund. När jag kollar i min almanacka för den dagen har jag skrivit  Lycka. Lycka , Lycka !!!

         Näst kommande dag var det dags för hemresa för Märstaborna , dom skulle flyga ifrån Umeå, så vi körde dom

till Umeå med bilen, så fick vi vara tillsammans ett tag till.  Ja mötas och skiljas är livets gång.

          Men nu i Januari när jag hade mitt födelsedags firande, träffades vi igen, jag var lite orolig att Gabriel inte

skulle känna igen oss då, men han såg då inte blyg ut när ni kom utan plockade snabbt fram lite bandyklubbor och

bollar som han tyckte vi kunde spela med, och det gjorde vi en stund innan det bar vidare till Stockholm och födelse

kalas för mej, och för Ankis flicka som också heter Moa, som fyllde fyra år just den dagen. Vi var på en fin restau-

rang mitt i stan och åt jättegod mat, plankstek, för mej och några av dom andra vuxna, barnen åt pasta eller ham-

burgare så det fanns något för alla smaker. Vi var 16 st tillsammans i gänget, det blev en mycket trevlig tillställning

med tal och sång och presenter för mej och Moa.

         Nu håller jag på att längta till nästa "Gabriel träff" kanske det blir till påsk, dit är det ju bara ett par månader.

Måste berätta om när Gabriel fyllde 2 år, då fick han förståss många paket av mormor Anki med familj, och paket

som vi skickat m.m. till Ankis barn, sex stycken hade förstås också med paket. När Gabriel satt där med alla paketen tyckte han nog att det blev orättvist, så han gick och delade ut sina paket ett till varje. Så det är väl ett fint bevis på att han har ett gott och generöst hjärta, vårt älskade lilla barnbarnsbarn Gabriel, änglalik inte bara till namnet.

Nu har jag öst ur mitt hjärtas fulla glädje och tacksamhet, över vad livet gett mig som mor, mormor och som mor-

morsmor, hoppas att ni tyckt om att läsa om min berättelse Släktband. Nästa vecka blir det något helt annat.

                                                  

                                                  

      Välkommen tillbaka då önskar jag, Sonja.