Hej ! Nu byter jag ämne igen, och tänker använda mig av några aktuella naturdikter en tid frammöver, jag vet ju att ni är många av mina besökare som gillar dikter, och det är roligt tycker jag, som ni förstår av rubriken så blir

det sensommar eller höst dikter, det är ju rätt tid för det nu.  Börjar med en kortdikt som berättar om hur fort

sommaren försvinner, även om vi i år haft en ovanligt varm och skön sommartid, så försvinner den ju alltid fort.

Likt fladdrande fjärill, vår sommar flög bort

nu vissnar blomma, efter blomma.

Fylld utav fägring och färg, men för kort

när vi äntligen kännt värmen komma.

Nu i Augusti är dagen redan kall,

och vi börjar ana att sommaren är all.

Men hösten den har ju sin charm även den,

vi gläds,  att återses igen,

efter sommar veckor fria...

SENSOMMARTID

Nu i sensommartiden, är jorden än så skön,

mitt hjärta fylls av glädje, än lyser ängen grön.

Ett under varje blomma, och varje litet blad,

en mästares palett, är höstens färgkaskad.

Nu i sensommartiden, mitt hjärta gläder sig

i varje frukt och frö, kan min tanke skönja Dig.

Ja  allting i naturen, är format av Din hand,

så blev vår jord ett smycke, båd himmel hav och strand.

Nu i sensommartiden, än havets öga ler,

och sänder ljuskaskader, som solens strålar ger.

I aftonskymmning stilla, vid havets spegel klar,

hörs fåglar ännu hylla, sin skapare och far.

Nu i sensommartiden, får mörkret övertag,

på daggvåt stig i skogen, av vemod fylles jag.

O, Herre skydda skogen, o skydda hav och sjö,

av mänsklig egoism, kommer skapelsen att dö ?

Nu i sensommartiden, när allt till mognad går,

vi höja jubelsånger, till dej o Fader vår.

Hur skön skall himlen vara, när tiden här har flytt,

på vår oro skall Du svara, se jag gör allting nytt.

I LINGONSKOGEN

Genomskinlig glasklar luft, blågröna himlar.

Dova tysta skogar, med mjuka smala stigar,

där myran drar sitt strå, till stacken.

Solen värmer mej i nacken, förgyller skogens röda gull,

själv jag tar mig munnen full.

Festlig känns jorden plötsligt, dukad som till gästabud.

Apropå myran som jag skrev om i dikten här ovan, så måste jag få berätta en liten barnhistoria om just myrorna, en

liten flicka kom hem från förskolan och frågade sin mamma, är myrorna fattiga ? Varför undrar du det frågade mamman, jo fröken sa att i morgon ska vi gå och se på myrstackarna...

Tack för i dag, ha det så bra, tills vi förhoppningsvis träffas om en vecka, då jag fortsätter med dikter om hösten.

Hälsningar från Sonja.

Välkommen till en stund med mej på bloggen i dag, om ni tittar in redan i dag lördag så regnar det ju ute så det kan

ju passa bra att läsa lite bloggar en stund, så kan förhoppningsvis vädret klarna upp. Om ni följt med veckorna förut

så vet ni ju att jag berättat om vårt besök på Ulvön, där finns det ju flera surströmmings tillverkare vi besökte den

första man vi råkade träffa och frågade honom var man kunde köpa surströmming, kom och följ mej sa han, och det fick mej att tänka på Jesus som också brukade säga det till människorna, han sa att han ville göra dom till människo fiskare.

              Förra helgen hade vi församlimgens surströmmingsfest, uppe i vår SMU- stuga och jag var mötesledare och

skulle hålla en inledning där, då läste jag en text från bibeln från Johannes 3:21 som handlade om när lärjungarna beslöt sig för att börja ta upp sitt gamla yrke igen nämligen fisket, Jesus hade ju dött, men också uppstått men bara visat sig ett par korta stunder för dem, så dom hade säkert givit upp tanken på att det skulle bli någon fortsatt verksamhet med honom. Men när dom fiskat hela natten och for tillbaka till stranden för att ge upp, stod Jesus där

på stranden och frågade "Mina barn har ni ingen fisk?" När dom sa nej, sa han till dom att lägga ut näten på andra sidan, och då fick dom så mycket fisk så att dom orkade nästan inte få upp nätet, de står att det var 153 stycken. Då sa Jesus till dom: "Hämta hit några av fiskarna som ni just fick" och när dom steg iland fick dom se en glödhög och fiskar som låg på den och bröd, och Jesus gick fram och tog brödet och gav dom och lika så av fisken. Detta var

tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda. Jag tyckte detta var en fin

berättelse som passade bra när vi också skulle äta fisk, fast inte en sån färsk fisk som berättas om här, men en

lika god i vårt tycke som älskar surströmming. Och vi har ju också fått fisken av Gud genom hans skapelse, fast

sedan har vi ju låtit den behandlas på ett visst sätt för att få den läckra smak som ju surströmmingen har.

Jag hade gjort en surströmmings visa som vi sjöng där som jag tänkte ge vidare till er så här går den...

( På melodin Tu ralle ri, Hurra !)

En surströmmings visa, skall skrivas i dur

så ska det va,---fast den är sur,

förgyller den hösten, med fest efter fest,

då blir ju hösten bäst.

Då samlar sig vänner, från fjärran och när

som alla förtjusta i surströmming är.

Så ska de va, då blir man gla!

Tu ralle ri, Hurra!

Sen sitter vi nära, till bords med varann´

trångt kan det va, men det går bra.

Och andas de kryddiga dofterna in

det ökar aptiten min.

Med glädje och lust, rensar alla sin fisk

fast fiskrensning brukar ju oftast va trist.

Nu går det bra, så ska det va.

Tu ralle ri, Hurra!

En stor tunnbröds kaka, är lämpligt att ta

på detta ska , potatisen va´

där ovanpå lägger man rödlök och dill,

och surströmmingen därtill.

Ta sedan "klämman" helt lungt till din mun

och känn på den ljuvliga doften en stunn...

Lyckans minut, väntan är slut

ta munnen full och njut !!

Nu vill jag bara önska er en skön och trevilg helg, med eller utan surströmmingsfest. Hälsningar Sonja.

Hej, och välkommen att gå med mig på en upptäktsfärd genom detta annorlunda och vackra ställe som heter Ulvön denna unika och annorlunda plats på jorden jag vill berätta om i dag. Redan i slutet på 1800-talet började så många

turister besöka Ulvön så ett hotell byggdes 1905, det är det hotell som nu kallas för nya Ulvö hotell, som vi senare skall besöka och äta lunch på, men nu vandrar vi först vidare efter den smala grusvägen som går genom samhälllet.

På vänster sida ligges havet just nu blankt som en spegel, där ligger nu ett par matställen så vackert alldeles invid vattnet, dom är förenade med en lång gemensam uteplats som en trappa som går framför båda byggnaderna snyggt och praktiskt, ja efter hela kusten finns förstås bryggor och dom så vanliga röda sjöbodarna som en samman flätad

gemensam skyddsmur mot havets vindar och ovälkommna besökare. Förr hyrdes sjöbodarna ofta ut till återkom-

ande gäster, så fick gästen en tillfällig bostad och ägaren ett välkommet tillskott i plånboken.  Tack vare att Ulvön

och Trysunda ligger ytterst i havsbandet så får de fler soltimmar än man får på fastlandet. Ulvön brukar kallas "Norrlands Sandhamn"  jag tyckte också att jag såg ovanligt många mörkt solbrända mämmiskor där, och kände

mej själv som en blekfis, som vi brukade säga hemma. Ändå är jag ganska mörkhyad i mej själv.

                      Vi fortsätter väl den enda gata som finns neröver samhället där på en ramp står en staty av en ståtlig Varg som med öppen mun och syns yla ut emot havet. Jag hade sagt till min man tidigare att det torde väl ha varit

mycke varg här ute förr eftersom det heter Ulvön, Ulv kallades ju vargen förr i tiden, och här tyckte jag att jag fick bevis. När man är på Ulvön kan man ju inte låta bli att tänka på Surströmming, så vi frågade en man som kom där på vägen om det fanns någon där i närheten som sålde denna läckerhet, det är bara att följa med med mej hem så

kommer ni rätt, och det gjorde vi. Det visade sig att han hette Söderberg, som var mitt flicknamn. Men det berätt-

inte min man för mej medan vi var kvar där, det var ju synd, jag kunde ju ha fått göra lita släktforskning. Jag vet

ju att min pappa och hans bröder var fiskare i sin ungdom. Det var speciellt att vandra efter denna väg med alla dess synliga gamla anor väl bevarade och omskötta på de flesta ställen. Ulvö vackra vita kyrka lyste så vackert emot den blå himmelen dess mörka spira pekade upp emot himmelen, som ville den säga glömm inte Herren som skapat allt detta vackra ni ser omkring er. Dit upp skulle jag ju inte orka gå med mina onda knän synd nog för jag hade läst

att så väl altaret som predikstol var snidade av yterligare en namne till mej en som hette J A Söderberg. Men om jag

inte kunnde gå upp till kyrkan på höjden där så låg det ett gammalt kapell vid vägen som jag gärna ville besöka, så

vi gick in och det gamla kyrkorummet  som verkade nästan helt svart efter kontrasten med det flödande solljuset

utanför. Där var en giud som var mycket duktig att berätta om det gamla kapellet som först byggts upp av fiskare från Gävletrakten 1622. De inponerande vägg och takmålningarna var målade 1719, och var fortfarnde otroligt väl-behållna. En ljuskrona från 1700- talet och ett detaljrikt votivskepp från 1770 är några av de sevärda inventarierna

Det berättas att en gåva på 200 kronor från kung Oscar II vid sitt besök på Ulvön 1890 räddade kapellet från rivning

som var påtänkt då. Det fanns också välbehållna målningar på väggarna som berättade om fiskarnas strävsamma liv

1892 köpte nuvarande länsmuseet i Härnösand kapellet för 500 kr. Så nu ligger det väl på dess ansvar att behålla denna unika byggnad, så intakt som möjligt för eftervärlden.

                                                  
                                         Det finns också en gammal Lotsstuga från 1850-talet

liggande högt uppe på ett berg, kallat Lotsberget, det var bemannat ända till 1967 då Ulvöns 250-åriga lotsverksam-het lades ner. Det finns möjlighet att besöka detta med många trappsteg alt. uppför stigar mot toppen, där utsikten

påstås vara värd alla vedermödor som  vägen givit, det kan min man intyga som faktiskt varit dit upp förra året och då hade han våra barnbarn Isak 10 år och Emil 13 år och dom kämpade hela vägen upp och tyckte det var trevligt.

Nu var det dags för oss att vända tillbaka efter Ulvövägen, för att hinna i tid till lunchen, som vi var bjudna till kl 12,

på det "nya " Ulvö Hotellet det skulle bli roligt att se och gott att smaka på den skärgårdsbuffe´som där skulle serve-

ras.  Jag återkommer och berättar om detta nästa vecka, kanske i dikt eller i sång form, det ligger något sådant och gror i mitt huvud nu, men jag har inte tid att ta itu med det förren nästa vecka. NI är välkommen åter då om ni har lust så får vi väl se vad det har blivit av det hela, Något om Ulvö Hotell blir det i allafall, få se ivilken form.

Jag önskar er alla en skön sommarehelg, och ett välkommen tillbaka till nästa lördag, hälsningar från mej, Sonja.

Välkommen, i dag blir det nog ingen fortsättning på förraveckans tema som var Tystnad, nu är jag så full av berättarlust så det temat får nog vänta lite på fortsättning. Ni förstår att jag/vi har varit ute på en härlig båtresa

inte så lång bara någon timmes resa, men det var i det storslagna området som kallas för högakusten, vi skulle ut till Ulvön, det var första gången för mej så jag var förstås extra imponerad av det naturseneri som detta kust-

område innebär. Vi for redan om morgonen, denna dag som varje dag ett oskrivet blad, men en annorlunda dag, en äventyrs dag, på livets hav.

De många vita segelbåtarna, låg ännu lojt vilande, oklädda i morgonbrisen, som denna underbart vackra dag vaggade dom mjukt i havsvågornas böljande famn. Skyddade av de stora vackra bergsmasiven som omslöt hela

kusten. Som ett oskrivet blad ligger dagen framför oss där vi färdas genom den helt spegelblanka  havsytan belyst av sol, från en blankpolerad himmelskupa.

                    Och där såg jag  klart  och tydligt hur den omtalade höga kusten stupade direkt ner i vågorna som gav en annorlunda vy och utsikt, där fanns en ö som som hette Mjältön, och var 235m hög, det är den högsta ön som finns här i

vårt land. De bara delarna av klipporna lyste i en rödorange färg, som hette något på "rappakivi granit" detta bergmaterial finns bara här och på motsatta sidan av bottenhavet i Finland. Jag såg dom som oslipade prydnadsstenar när vi var in på turistbyrån dagen före men då kände jag ju inte till dess unikium. Man lär så länge man lever och denna dag fick jag se och lära mig mycket nytt, om Guds fantastiska och sköna natur. Och allt annat som var annorlunda på denna

ön. Vi fick veta att kuststräckan från Skagsudde i norr och söderut till Högakustenbron antogs år 2000 som världsarv. Sedan den senaste inlandsisen försvann för 9600 år sen, har landet höjts med 286 meter och gör det fortfar-

ande med 8 mm. per år. Ingen annanstans i världen kan man se så tydliga effekter av den pågående landhöjningen.

              Ulvön har av vissa kallats Järn-Ulvön pga de stora järnmalms fyndigheterna som fanns där . Under närmare 300 år brytning pågått där, på två av öarna där med varierande resultat. olika brytningsområden har på-

gått ända fram till 1961 när den avslutades hade schakt på 163 m djup och med en 85m. lång ort brutits. Idag har tre byggnader på gruvområdet reparerats upp och i dessa bjuds det på ett stycke intressant gruvhistoria.

                   På norra Ulvön kan man se klapperfält, tunnelgrottor och vid Kvarnsjön 5000år gamla snäck- och musselskal. Detta bevisar att Kvarnsjön var en havsvik vid Kristi födelse och är det enda kända stället där snäckor och skalsediment  kommit i dagen på naturlig väg. Ja det finns mycket att se och uppleva i denna miljö.

Appropå miljö, så är det ju underbart att se alla dessa röda välskötta båthus och bryggor, som man stilla färdas förbi vid start och ingång vid hamnen utanför Ulvö hotell, som står där som en slottsbyggnad vi intoppet, och ärockså en slottsmiljö känns det som,när man kommer in i den nya mordernt disignade miljön som nu gett det  en helt ny och facinerande form och färg. Ett hotell "i tiden" kan man säga, det går inte att beskriva det måste ses.

Men det får bli en annan historia...

 Kanske en liten båtdikt  innan jag slutar.

OM JAG HADE EN BÅT

Om jag hade en båt,

skulle jag sätta mig där stilla.

låta den följa med  vågorna

med havet, mot djupare vatten.

Det djup som kan förgöra mej,

men bär båten tryggt

i sin mäktiga hand.

Om jag hade en båt

skulle jag bara sitta där,

och känna vågornas rytm

under mej,

och vindens bris

över mej.

Innesluten i allt och intet,

som en del av elementen !

Men nu har jag ingen båt, utan får vara beroende av t.ex Kusttrafiken genom vilken jag nu fick uppleva det som  jag har berättat om i dag, välkommen nästa vecka då får ni följa med på ett besök på själva ÖN, och ett besök inne på "Nya" Ulvö Hotell, vinnare av utmärkelsen "Värdsbäst 2010" i katagorin Boende.

Ha det så gott i den sköna sommaren till dess, önskar er bloggare  Sonja.

Hej på er som tittar in på min blogg i dag förlåt att jag är några dagar försenad, jag brukar ju försöka hålla mej

till lördags morgonen, men så här på sommaren kan det ju lätt bli överraskningar på besök och dylikt. Och i går söndag, var vi i kyrkan som vanligt, och vi hade en mycket fin Gudstjänst som också gick ut i närradion, så kanske

någon av er lyssnade ? Tyvärr känner jag ju inte er inte dom flesta i alla fall, det finns ju möjlighet att kommentera

det jag skriver om ni vill och berätta lite om er själva om ni vill. I går afton var vi tll Bureå där det var avskeds-

fest för Familjen Blessing, en kristen lovsångs/dans grupp som är fantastiskt duktiga, om ni brukar vara i någon Ky- i våra trakter så har ni knappast missat att åtminstone höra talas om dom. Dit var vi på en fantastisk fest   i  går afton, med jätte god och mycket mat. och härlig sång av familjen och alla utlänska gäster som var där, sedan var

vi upp till vår församlings SMU-stuga på vitberget där det var "Minns du sången"- kväll, kom gärna dit nästa söndag-

kväll, det blir ett par söndagr till i sommar. När vi kom därifrån var kl. halv nio.

Så där gick den dagen och den var inte någon tyst dag, som ni förstår. Men nu skall jag övergå till dagens tema,

dikter om Tystnad som jag skrev för några år sen. Jag la den anteckningsboken åt sidan och tänkte den här får dom

väl hitta sedan jag har dött, och göra vad dom vill med den. Jag hade ju ändå 15 st. diktböcker att använda i mitt

bloggande, men det mesta där har jag redan använt, jag trodde inte att jag skulle bli så långlivad som jag blivit så

nu öppnar jag nog dörren till mina tankar om tystnad. För er som läser min blogg har jag ju hela tiden varit tyst 

s.a.s eftersom ni inte hört min röst, och det kommer ni ju inte att göra nu heller, så det blir ju som vanligt ...

LÄR MEJ ATT LYSSNA

Lär mej tystnadena svåra konst,

lär mej att lyssna, i tystnad.

Låt mej bli stumm,

av förundran en stund.

Låt mej forma i ljudlösa ord,

innersta tankar.

Gå in i Din tankevärld, fjärran ifrån,

fjärran, men nära ändå.

Lär mej att lyssna,

så jag hör Din röst.

DE OSAGDA ORDEN

Låt mej få forma,i tystnadens ord,

mina skrinlagda gömda tankar.

Besegla min mun, med tystnadens sigill,

så att jag hör, det Du Gud vill.

Låt de osagda orden, få fylla var vrå,

betäck dem, med skyddande skynken.

Låt tystnaden tala, så det får bli sagt,

det som måste sägas ,i tystnad.

TYSTNADEN TALAR

Tystnaden talar så lågmält till mej,

i suset från träden, jag hör vinden viska.

I vågbruset hör jag, att havet är.

Om jag lyssnar innåt, finns svaren där...

Nu skriver jag inte mera om tystna den här gången, jag skrev ju så mycket innan jag kunde vara tyst, så jag är rädd

att ni inte orkar läsa allt annars, Få se hur det går till nästa gång, då har jag väl något annat som jag vill berätta,

innan jag kan vara i Tystnaden igen. Men några tystnads tanksr blir det nog då också, det finns många fler..Sonja.