Hej och förlåt att jag varken är ute på rätt dag eller tid, jag brukar ju blogga på lördagmorgon, men nu är det så  att jag och min man skall fara  en stund på förmiddagen och hälsa på en kusin, till honom som bor i  Vindeln, sedan

far vi vidare till min mans föräldrars grav, i Botsmark och därefter till mina

föräldrars och min systers fam. gravar, så då får jag vara där rätt dag och stund och tända ljus, och smycka lite på gravarna där, det känns fint för mej, och så behöver det inte vara mörkt där, när människor går där förbi då syns det att någon fortfarande tänker på dom som har sin grav där, fast

det är ju bara stofthyddan som finns kvar, själen är  redan hemma hos Gud  för honom är alla människor levande. Men då måste vi ju ha valt att säga ja, till Jesus medan vi lever. Sedan är det för sent...

Så var det dags för en Allhelgona dikt...

VID EN GRAV

smärta inom mej, mjuknar ett tag

alla ljuslågor, värmer mitt sinne.

Här är nog många, som liksom jag

blott har kvar sina kära, som minne.

Likt ljusen i mörkret, tänds minne för minne

som glittrande pärlor på rad.

Här mitt i sorgen, kan jag ändå känna

att alla minnen, än gör mig glad.

Att ha älskat en gång, är en värdefull gåva

det största som livet kan ge.

Så önskar jag er en fin allhelgona helg, till veckan skall jag skriva om att det finns hopp för Sverige, och det är väl skönt, mitt i den ekonomiska krisen?

Välkommen åter då önskar jag, Sonja.

Välkommen till ännu en solig oktoberdag, lite kylig med frost på marken, men lämpligt väder att göra ett besök på gravplatsen, där någon kär har sin viloplats, till uppståndelsens dag.  Trots sorgen efter kära anhöriga så känns det gott att med sina händer och tankar få anledning att stanna en stund

extra och pyssla med att göra vackert och få ordna med ljus som skall tändas frammåt helgen. Visserligen är den i graven ovetande om detta, men det känns bra för vår egen skull, även vackert att titta på för dom många besökarna, vid gravplatserna just en sådan helg. Som jag berättade i mån-

dags är det ca 15 mil enkel väg till mina föräldrars grav, så det blir lite långt.

Min pappa levde tills han var 87 år, han var en mycket varm kristen, och läste sin bibel högt för oss varje kväll, som barn förstod jag väl inte mycket

av texten, men jag upplevde högtiden i de stunderna. Och lärde mig be fader vår i unga år. Bara detta är ju en skatt, för resten av livet. Han var

en glad, men ganska temperaments full person, kristen och socialdemo-

krat, vilket han tyckte var en perfekt kombination. Det bästa från två

världar som han sa. När han dog var vår andra dotter 3 år, precis som vår

älsta flicka var 3 år när mamma dog. Jag är så tacksam till Gud att jag fick

växa upp i denna familj, som bestod av två bröder och två systrar, så vi

var fem syskon, men eftersom jag var ett s.k sladdbarn, växte jag mest

upp som ensam barn ändå. Men jag trivdes bra med det, och hade en

härlig barndoms tid. Som ni ju fått läsa om, i mina Barndomms minnen, om

ni som följt med i min blogg ett tag. Nu avslutar jag för i dag med en dikt,

om sorgen efter älskade föräldrar...

BÖN I MÖRKRET

Gud låt mej se i mörkret, din kärleks lågas ljus

Gud, låt mej ana glädjen, i himmelrikets hus.

Hjälp mej se att sorgen, kan bli en väg mot ljus

när natten är som mörkast, då nalkas gryningsljus.

När gråten i mig stillnat, men kvar finns smärtans glöd

då står du nära intill mej, Guds son är inte död.

Han som livets vatten har, när jag förgås av törst

i dödens mörker också var, men uppstått vilken tröst.

Välkommen åter på fredag, om ni vill vara med om fortsatta tankar omkring

allhelgonahelgen. Önskar Sonja.

Godmorgon, till en lite grådisig dag i slutet på oktober, som ju har varit en i stort sett solig och vacker månad. Men nu börjar morgnarna vara lite kalla och fuktiga så vi får inställa oss på att vintern snart är i antågande. Men nu är det allhelgona veckan, då vi brukar pryda gravarna för våra kära bort-

gångna eller ska vi som kristna säga hemgångna. Det känn ju bäst ändå.

Jag tycker det är mycket tråkigt med de s.k Hallovin, utspökningen, som

kommit från Amerika. Här uppe hos oss ser man inte av det lika mycket som

söder över, skönt nog. Mina föräldrars grav ligger ca. 30 mil härifrån om man räknar fram och tillbaka, så jag är ledsen att det blir för långt för mej att fara dit, för att pryda graven och sätta ut ljus, och jag har ingen släkting eller bekant heller som jag kan be om hjälp. Så jag får bara ha dom i mina tankar och vara tacksam över att just dom fick bli mina föräldrar. Men du som har chansen, gå och pyssla om dina föräldrar lite extra den här helgen.

Min mamma var 48  år när jag föddes, så dom räknade nog inte med att dom skulle få uppleva mej som vuxen, men jag var gift och hade en liten flicka på tre år, när mamma dog. Men hon minns förstås inte mormor, synd nog.

Men det är roligt för mej att minnas dom tillsammans, och veta hur mamma försökte skämma bort lilltösen som hon sa, med att doppa en halv socker-

bit i sin kaffekopp, och låta henne få den att smälta i munnen, tur att det

bara var bara tillfälligtvis vi var på besök. Men nog skulle det ha varit roligt

att bo lite närmare varandra, men det är nu inte så lätt i vårt avlånga land.

Jag ska väl hålla på traditionen, att skriva en dikt på temat, eller hur ?

ALLHELGONATID

I allhelgonatid, vi tänder våra ljus

och mörkret trängs undan, av tusentals  ljus.

En kärleksfull handling, vid grav efter grav

till minne av kära, blir till ett glimmande hav.

Symbolen att död, för från mörker till ljus

graven är dörr blott, till vår faders hus.

Ja, det var lite av mina tankar omkring allhelgonatiden, om ni har några

andra traditioner i ämnet vore det roligt med en kommentar, med dina funderingar.  Jag kommer åter i mitten på veckan, i samma ämne förstås

och med någon ny dikt. Välkommen igen då, önskar Sonja.

Välkommen till ännu en solig och vacker oktobermorgon, lite kylig kanske

men vad annat kan vi vänta oss i slutet på oktober. Vi har ju verkligen fått kompensation, för den regniga sommaren, så här på höstkanten. I dag ska

jag skriva lite mera positivt än dom föregående dagarna i veckan, då jag skrivit om barn i missbruks familjer och dom bortavarande papporna. I dag

ska jag skriva om glada mammor. Jag hoppas att ni såg serien på tv. om dom

enastående, ensamstående mammorna, som gått under hösten. Alla hade

ansvar för barnet de fått bära, föda fram i smärta, sedan blev också dessa

kvinnors egen uppgift, att ta hand om barnet. Även om någon av dom hade någon kontakt med fadern så bodde dom ju inte tillsammans. Det var så fint

att se deras glädje och stolthet över sina barn, även om det ofta var svårt och tungt ibland, så var det tydligt att dom förstått att barnen är en Guda-

gåva. Nu är det ju familjer som vill kunna vara hemma med sina barn, med

ett stöd så litet som 3000 kr. i månaden, men det drar ut på tiden så vissa

familjers barn hinner bli för gamla, dom skall vara under 3 år, sedan är det

förskolan som gäller. Det finns också en ny Riksorganisation som heter

ROHUS, som har hemundervisning med sina barn, som kommit upp i skolål-

dern, i Sverige undervisas för närvarande 100 - 200 barn i hemmet, familj-

en får vanligtvis inte del av någon skolpeng som annars följer varje barn.

De flesta av barnen är dock formellt inskrivna i en kommunal skola, och får

låna läromedel därifrån. Organisiationen kräver att hemundervisning skall

finnas kvar i den nya skollagen. Ja, detta sätt att tänka kan ju också tyda på omsorg om de egna barnen.

Nu skulle jag vilja bli lite personlig, ni som följer med i min blogg har väl läst

om att jag har blivit mormorsmor till ett litet "underverk" som heter Alina

som nu är 8 mån. Vi var där i lördags då hennes stolta mamma fyllde 26 år,

lillan var i sitt esse och trivdes med att gå från famn till famn hon är så söt,

har långt mörkt lockigt hår, och mörkt bruna ögon. Hennes mamma har

lärt henne göra rörelserna tillI "Imse vimse spindel" och  "I ett hus vid skog-ens slut"  Ett riktigt litet charmtroll, med dubbel haka, vilket en liten tre-

åring ifrågsatte. Varför hr hon två hakor?  Hon har nog fått lite för mycket mat, svarade mamman sanningsenligt, vem har gett henne det, frågade

3 åringen,  allmän munterhet. Men mamman förklarade att det skulle gå bort när lillan kan börja springa och 3 åringen suckade, förhoppningsfullt.

Sen vill jag berätta ännu ett glädjebud för er, vårt älsta barnbarn väntar också tillökning, nu i dessa dagar. Så det är spännande för oss alla att vara

i dessa väntans tider, jag hoppas och ber att det ska gå fort och bra.

VISST GÖR DET ONT

Visst gör det ont, när ett liv skall födas

visst gör det ont, att komma till

Visst gör det ont, första andetaget

visst gör det ont ,när vi först skriker till.

Visst gör det ont, blir så tomt i magen

visst gör det ont, när mjölk rinner till.

Visst gör det ont, men lycka vi känner

smärta och lycka, inom oss bränner.

       FÖR FÖRSTA GÅNGEN

För första gången möts våra händer

    din lilla kropp vilar mot min.

        ---- Fullkomlighet ----

          Framtiden ligger

      som ett varmt täcke

            omkring oss!

Mitt hjärta flödar nästan över, då jag skriver om barn. Inte bara egna barn utan ochså andras. Jag är så glad att jag fått jobba med ungar, en stor del av mitt arbetsliv. Barnen verkar också gilla mej när jag går och handlar blir

jag ofta tilltalade av barn som vill berätta något för mej. Som här om dagen när en liten kille ropade till mej, du jag ska börja hocky skola i morgon!

Kul, tycker jag.  Ha en trevlig helg och glömm inte skruva tllbaka klockan

i morgon.

Hälsar Sonja.

Hej kära vänner, i dag skulle vi ju fundera lite över varför papporna, så ofta försvinner ifrån familjen, i stället för att bli det stöd som både mammor ich barn behöver. Den kände skådespelaren och f. d. brottslingen Liam Norberg

är övertygad om att det är viktigt att värna om kärnfamiljen så våldsspiralen i Sverige kan brytas."Alla kriminella saknar en god manlig förebild som barn"

De frånvarande papporna ser han som ett jätteproblem. Barn med pappor som sviker blir lätt offer för gänglivets förrädiska trygghet, hamnar i droger och i kriminalitet. När den goda kärleksfulla familjen tas bort, skapas det tomrum som vi ser sprida sig som ett virus i Sverige i dag, han vänder sig också emot planerna på en könsneutral äktenskapsbalk. Sveriges politiker

och makthavare skulle på så sätt vända sig ifrån det fundament som Sverige byggdes av. Säger Liam Norberg slutligen.

SVENSKA BARN SAKNAR PAPPATID

En undersökning i tidningen Kamratposten med 6 000barn i åldrarna 8-14 år

har svarat på frågor om sina föräldrar.  40,9 procent av barnen vill i första hand bli tröstade, vid behov av sin mamma. Men den näst viktigaste tröstaren, är märkligt nog inte pappan, det är kompisarna  (24,2 procent)

11,7 procent av barnen vill tala med någon annan, som syskon eller skolper-

sonal, medan 10,9 procent inte vill prata med någon alls. Pappan kommer först på femte plats (5,4 procent)Svenska barn väljer alltså hellre att inte prata med någon alls än att vända sig till sina pappor, säger kamratpostens chefredaktör, Ola Lindholm, till expressen. Han är bekymrad över pappornas dåliga relation med sina barn. Enligt undersökningen längtar barnen mycket

efter att få umgås med sina pappor. några säger "Jag vill bara vara just med honom" jag njuter av de stunderna. Barnen vill att Du som pappa andas med

dem. De vill hellre prata med dig, än titta på tv. eller sitta vid datorn med

dej. Bara sitta rakt upp och ned, se dej i ögonen och prata om livet, mer än

något annat de kan komma på att önska sej.  Ola Lindholm är bekymmrad och säger, att debatten oftast handlar om att ta ledigt under småbarns -tiden. Nästa gång diskussionen kommer upp är när barnen är tonåringar.

Men mellan tre och tretton år är det tio döda år, som ingen pratar om.

De åren behövs kanske papporna som bäst, om de skall kunna knyta an till sina barn. Något att tänka på för dej som är pappa, och eventuellt läser det här. annars kan ju du som är mamma eller kanske mormor, tipsa papporna att dom är efterlängtade och behövda, för det uppväxande släktet.

HJÄLP!

Våra barns rop på hjälp är inte alltid hörbart,

men fullt synligt ! Om vi bara vill se !

Har du sett dom ?  Har du hört dom?  INTE !

ÄR DET DÄRFÖR ?

Är det därför, dom går raglande på gatan

med tomma stirrande ögon?

Är det därför, deras hårda munnar

är stängda i tystnad,

eller spyr ut sitt språk, i svavelosande svordomar.

Är det därför, dom mist respekten

för sig själva och andra ?

Är det därför, t.o.m barn börjat plåga varandra

ja döda varandra !

Hur såriga är dom då själva innut?

Har vi gett dom stenar, i stället för bröd?

Matt. 7:9

Har vi gett dom pengar, i stället för kärlek ??

Ja dom här frågorna tål att ställas, många förtvivlade föräldrar gömms också

bakom detta dilemma. Det är inte lätt att vara föräldrar i dag, inte barn heller för den delen.  Det är den tilltagande Gudlösheten, som ger den onde

tillfälle till allt detta. Låt oss som föräldrar, knäppa våra händer och ropa på hjälp för våra barn och ungdommar. Tänk vilken förändring som skulle ske

och vilket byte, från ångest, till glädje och full frihet, gm. Jesu kärlek till

dom som har det svårt i livet, Jesus som sa: vad ni gjort för dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mej. Och vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ ?

I dessa ekonomiska kristider, förstår vi att det jordiska är inte mycket att bygga på. Slut med djupa tankar för i dag. På lördag om glada mammor.

Välkommen då önskar jag Sonja.

Godafton, ursäkta att jag är sen i dag. Man jag behövde fara och skjutsa en

väninna till läkaren i morse, det tog tid, och sedan ville hon bjuda på fika,

jättegod äppelkaka och vispad grädde så det kunde jag inte motstå. Så hem och laga till lunch och därefter en stunds rast, vila. Och vips så var det mitt

på dagen. Nu skall jag försöka, komma till dagens ämne, barnen. Läste i hus-

organet, Norra Västerbotten att ungefär 3000 barn lever i familjer med

missbruk, i Skellefteå kommun. Och ungefär 400 000 svenska barn, lever tillsammans med en mamma eller pappa el. kanske båda,  som dricker för mycket. Att vara barn  till föräldrar som dricker för mycket, innebär ofta att barnen tar på sig en föräldra roll själva, och tar på sig ett stort ansvar för att hemmet skall fungera, och får sällan den barndom som dom har rätt till. Istället är det lätt till att deras uppväxt blir fylld av skuld, och skam. Trots det negativa som "missbruksbarnen" upplever, är det vanligt att dom själva får problem av samma slag senare i livet. Det blir liksom ett sätt att leva,

i många familjer. Tänk att vara barn och riskera att bli misshandlad av sina

egna föräldrar, som blir aggresiva av alkoholen, den finns ju med i bilden vid 8 av 10 våldsbrott.När föräldrarna inte räcket till måste ju sammhället träda in. Ja det borde ju vara självklart, att sådana hjälpinsatser finns, i form av stödgrupper för dessa barn, var man än bor i landet. Men så är det tyvärr inte.

Förra året hade Skellefteå två stödgrupper och mötte nio barn. Nio barn,

av dessa 3000 som finns bara i vår kommun. Alldeles för många, blir helt utan stöd och hjälp. Det borde vara en prioriterad fråga, för alla politiker.

IOGT-NTO;s Juniorförbund kräver att Ske-å. kommun ökar insatserna för att

stödja dessa barn. Som kristen kan man ju också känna, att vi skulle kunna

ställa upp mera i sådana här situationer, men tyvärr så är ju ofta kommun-

erna, restrektiva i den frågan. Jesus sade ju; Det ni har gjort för någon av

dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mej. Vi har ju tillgång till

bönens fantastiska kraft och får se vilken förvandling, som sker för dessa

slavar under missbruket, när dom ropar på Jesus. Är det med ärligt hjärta,

så blir dom oftast befriade direkt. Och dom får komma precis som dom är,

och där dom är, dom behöver inte komma till någon kyrka för det, men sen

kan dom behöva det stödet, för att behålla tron. Det blir en livsförvandling

fylld av glädje och kraft och hjälp för hela familjen. Jag vill till slut säga till

alla som läst detta, ställ upp för barnen, se dom, hjälp dom !! Dom lever  så utsatta i dag. Tänk dej för själv, innan du går ut och "festar" du kanske

inte  blir så trevlig som du tror. Alkoholen är en falsk vän, som förstör dej.

Det visste du kanske redan, men klarar dej kanske inte längre utan. Ropa

på Jesus, han kan befria dej!

ROTLÖSHET

Nåra barn har mist roten, och fästet i livet

ingenting längre, kan dom ta för givet.

Inga regler och normer, att hålla sig till

vad som är rätt eller fel, ingen lära dom vill.

Moralen, etiken och Gud har försvunnit

En fotfästeslös, skara barn har vi vunnit.

Ja detta blev kanske inte någon munter läsning, men när det gäller barnens utsatthet i dag, så måste vi ju vara ärliga, och se situasionen som den tyvärr ser ut.  Jag återkommer på torsdag, välkommen då om ni törs.

Sonja

Hej,och välkommen på en tur i höstmörkret. Det känns ju betydligt mera motiverat än i morse, då det fick bli en annan ljusare höstdikt. Men nu är

klockan åtta på kvällen så nu känns ju temat helt rätt för mej, men om ni läser detta på söndagmorgon känns det kanske fel för er. Men då får ni ta det som det är, nämligen kvällstemat, höstmörker. Här första dikten .

KURRAGÖMMA I HÖSTMÖRKRET

Jag vet att någon finns nånstans, att någonstans finns någon

men någon syns ej någonstans, jag hittar någon ingenstans.

Ej någonstans, det någon fanns, ej någonstans, fanns någon.

Ej någon här, ej någon där,  jag undrar just var någon är?

HARTS FIOL

Jag hörde en kväll en melodi, jag inte hört på länge.

Det var inte så välstämda toner däri,

som lät bakom fönstrets hänge.

Men jag stod  där och njöt, av dess dissharmoni,

och jag kände mej glad innuti !

Det där instrumentet, jag även trakterat

och säkert rätt många med det irriterat.

Det spelats av bröder och systrar förut

de känns riktigt skönt, att det ej tagit slut.

Fiolen en tråd, en bit harts det är stråken

den spelar man på, gömd bakom kåken.

Nog låter det illa, så det räcker till

men ändå så gärna, jag höra det vill.

Så jag öppnar fönstret, för att titta ut

men vips, så tar genast musiken slut.

Jag ropar ut i mörkret, att de får gärna spela

jag gillar höra tonen, från min barndoms gistna fela.

Men ingen mer vill spela, det minnets melodi

jag hör hur någon viskar, kom hör ni nu sticker vi.

Hon kan ju inte vara klok, hon blir ju rent av glad

hon tror nog att vi spelar, nån slags kärleksserenad.

Vi går till någon annan, nån som blir riktigt grön

och jag, jag står där ensam, nog är otack, världens lön...

Ja, det var ju inte så klokt av mej, som gammal Hartsfiolspelare,

jag borde ju ha skällt ut dom i stället, så har dom stannat och trott sig plåga mej, en god stund till. Man tyckte ju att det var det roligaste, helst om dom kom ut och försökte fånga en i mörkret. Ack ja, dessa barndomens-

oskyldiga mörker lekar.

I KVÄLLENS TYSTNAD.

I kvällens tystnad, kan jag höra, höstens fotsteg prassla

höstens röst i torra blad, dom tissla och dom tassla.

De kjilar bakom husets knut, med snön dör deras röster ut

och all är deras kall...

I kvällens tystnad känns det som, vi vore en av dom.

Likt torra blad vi yra kring, som om vi visste ingenting.

Och lika snabbt, vår röst tar slut,

och vi har gått ur tiden ut...

Nu har jag skrivit precis en timme, så nu tror jag att ni inte orkar mera för i dag, inte jag heller förresten. Hoppas ni vill titta in till mej på måndag, då

jag ska ha temat vår tids barn, det kan jag ju inte låtabli att fundera över,

som barnsköterska, och förskolärare. Välkommen då, hälsar jag er, Sonja.

Välkommen till ännu en vacker och solig oktobermorgon, jag hade tänkt skriva om höstmörkret i dag, men det går ju inte nu när solen lyser så vackert, utan jag väljer en annan höstdikt, så här på morgonen som heter...

HÖSTLÖVEN DANSAR

Nu dansar höstlöven sommaren ut

                        dansar som aldrig de dansat förut,

dansar i ring, dansar i par

                        en lätt piruett, nu de dansande tar.

Sen dansar de jänka, i rad efter rad

                        jag tittar på och jag, känner mej glad.

Höstvinden är dansens upphovsman,

                       han både sjunga och spela kan

han är dirigent, han är regissör

                       ser till att bladen sig riktigt rör.

Får dem att dansa rumba och vals,

                       de lägger sig ner, när han fyller sin hals

med kylig höstluft, blåser han ut

                       bladen skall dansa sin svanesång till slut.

Solen sitter på parkett, ser som jag en höstbalett

Genom molnen hennes strålar, allt i rött och purpur målar.

Bladen klädda i pastell, dansar än när det är kväll.

Men då är dansen sorgesam, då kommer höstens vemod fram.

Bladen är trötta, men dansar ändå, drivna av vindens piska.

Dansarnas steg blir stela och små, kan nästan höra dom viska,

vi måste dansa för att slippa frysa.

Och höstvindens mollton, får mej att rysa.

Ja, i dag är det ju några minusgrader och det är frostvitt på marken, men

ändå så skönt i solskenet. Vi har ju verkligen fått ha en underbar höst,

som kompensation för den rengniga sommaren.

Få se om jag orkar komma igen i kväll, med dikter om höstmörkret och med

minnen från barndommens lekar då, hartsfiol, tillexempel. Känner ni till den

bus leken, om inte måste ni kolla. Men först skall vi till vårt barnbarn, på

födelsedags kalas. Hon som är mamma till vårt första barnbarnsbarn, som

jag berättade om i februari, som kom som ett underbart bevis på släktets gång. Hälsningar från en stolt mormorsmor. Sonja.